lördag, oktober 21, 2006

Världsarv

Senaste veckan, eller till och med de sista dagarna har Otis gjort stora framsteg, han sitter med oss vid frukosten i sin stol så pass länge utan att tröttna att vi faktiskt hinner äta den tillsammans. Skrattar och är glad, upptäckt sina händer och suttar hellre på dem än på nappen.

Lite rutin på amningen har vi fått också, blir lättare att planera sin dag då, även om vi då inte gör så där hiskeligt mycket varje dag, men i alla fall, det vi gör.


Vi kan inte vänta på att Otis bli lite större så vi kan integrera med honom mera, vi hajjar inte det här med att folk vill behålla sina barn i första månaderna stadiet, men å andra sidan så vet vi ju inte hur det blir när han väl Är lite
större, då kanske vi längtar tillbaka vi med.



Vi tog en höstpromenad som verkligen gav namnet sin rätt idag i Skogskyrkogården, disigt och regnigt, men ganska så skönt ändå. Det är så vackert där, och så enormt stort så väldigt mycket större än vad i alla fall jag viste det var. De helt klart coolaste namnen som vi såg var på en sten där det stod; Wiia Koolmeister och Voldemar Balod

5 kommentarer:

Ulla sa...

Ja det är väl så att varje dag innehåller nya framsteg. Roligare när man har lite mer kontakt och kan skratta åt samma saker.
Han är mysig!
Kramar från ett lite disigt Curacao åtminstone just där vi bor. Men solen lyser alltid någonstans.

Anonym sa...

Hej Otis!
Hur mår du?
Hälsa dina föräldrar och säg
till dem att du är söt och
gullig. Kramar Linnéa!

Anonym sa...

Han e så söt så att man dör. jag och Leo vill krama och pussa honom. En hälsning i från stora Leo med föräldrar.

Albinpappan sa...

har hela tiden bloggsidan uppe på kontorets dator så jag kan se min otis på den ena skärmen hela tiden, längtar efter honom och saramamman. Ses ikväll.
Puss/pappa

Family of Sara & Albin sa...

Saramamman och Otissonen längtar efter Albinpappan med! :D