Så var min förlossning av Otis!

Kl 03.00, sittandes på dass och läckandes lätt grönfärgat fostervatten fnissade sig Sara igenom ett telefonsamtal med nån liten tjeja på förlossningen i Huddinge.

- Sov ni några timmar och kom in vid åtta nio tiden sedan, det var hennes råd.

Jo tjena, 15 min senare satte värkarna igång. Inte sådär med lite jämna mellanrum, utan från noll till hundra på en gång, med 3 minuters mellanrum och de menade fullt allvar från början.

Taxichaffisen som fått det delikata uppdraget att ta oss ända till Södertälje tittade skräckslaget, mer på Sara genom backspegeln än på vägen framför sig. Samtidigt projicerades uppenbarligen all hans sin inre oro över omaket att faktiskt riskera ett barns nedkomst just där och då i hans taxibil, med full kraft rakt ner i hans högerfot. Han körde som det gällde livet. (Gjorde det inte det då frågar jag mig själv i skrivande stund!?)

Det var först när jag bedyrade att det inte kommer komma nån bebis på flera timmar än och att han gärna fick sakta ned lite, som han blev lite lugnare och släppte något på gasen. Men hans fortsatt skärrade blickar genom backspegeln på en plågad Sara avslöjade att han inte till fullo köpte mitt lovord. Trotts detta sjönk hastigheten från 140 km/h till 120 km/h och jag orkade inte gnälla mer om det.

Vi skrevs in på förlossningen i Södertälje 04.15, och jag han med att kissa, (jävligt mycket varje gång dessutom), tre eller fyra ggr inom den förste timmen efter ankomsten. Var jag nervös? Nope, jag kissar när jag e grymt fokuserad! (ljög jag, eller ljugde för att Frida också skall första)

Allting gick löjligt fort känns det som nu i efterhand, och även om jag nu bara minns förlossningen som en positiv upplevelse så var det helt klart en pers på flera sätt.
Men äckligt? Nej, inte det minsta!
Obehagligt? Tvärtom!
Mentalt slitsamt? Till viss del, men nja, inte så tufft som jag hade föreställt mig det.
Det största jag varit med om? WORD!!!!!!!!

Visst det vara ibland plågsamt att se hur jävla ont det gjorde när värkarna kom, och hur maktlös och smådum man ibland kände sig, men det visste jag ju sedan innan och det visste Sara också, att så var det ju. Men jag e så sjukt stolt över hur enormt viljestarkt Sara var och som jag visste att hon skulle vara.


Det tog inte ens fem timmar att föda fram Otis, och det var ren och skär vilja hela vägen.
Det blev aldrig någon ryggmärgsbedövning, och den sista timmen ville hon inte ens ha lustgasen, den vara bara i vägen och smakade äckligt sa hon och puttade bort min hand.
Hon togs sig faktiskt tid att ge mig kärleksfulla blickar mellan krystvärkarna på ett sätt som bara hon kan. I det stora hela gick förlossningen bättre än jag nånsin kunnat föreställa mig och kvart i nio kom Otis som då ännu inte hade nått namn.
Han var blå (men inte lika blå som Sara när hon krystade, så blå är inte ens smurfarna, jag blev nästa lite rädd då faktiskt) han hade boxarsnäsa och såg mest ut som Karl-Gustaf Lindstedt, som de flesta nyfödda barn med andra ord.

Men det är min kille och det känns så enormt stort. Jag har hört talas om att folk e lite nervösa i början, lite osäkra på hur man skall klara av det, hur man skall göra och så. Jag har hittills inte känt av detta det minsta. Otis är av mitt kött och blod och jag känner mig definitivt mogen för att vara och ta hand om en del av mig själv, vad e det jag inte skulle klara i detta, det e ju mitt barn, det e klart jag kommer vara den optimala föräldern för honom. Att ta hand om mitt eget barn e för mig det mest naturliga som finns och inget som känns läskigt på nått sätt. Sen att det är ett litet A-barn som kommit till oss behöver vi väl inte ens påtala, han kan redan amma och har också gjort flera tappra försök att sträcka på nacken. Jag vet, visst e det äckligt hur lyckade jag om min vackra fru är just nu.
Men vad fan skall man annars vara när det faktiskt inte behöver vara så svårt alla ggr.










Hälsningar från oss alla tre!