Otis kunde ha blivit en helig krigare!?

Nu råkar det ju vara så att vår nyblivna sociala status tillåter tankarna i princip att kretsa runt just detta enda. Det är detta stora nya vi pratar om och i stort intet annat, vem vi än tilltalar.

Vi har ju fått en underbar liten Otis till oss. MEN det kanske inte var det mest tippade namnet för alla utomstående. Jag tänkte därför som lite kuriosa avslöja lite namndiskussioner som huserat i det ”ponnertska” skötet under de senaste månaderna.

Folk har frågat vad han skall heta innan han föddes, så även vi. Därför har vi kanske varit lite väl tillknäppta på den punkten. Men såhär har diskussionen gått! Vill poängtera att detta endast gäller pojknamn, på flicksidan var Bodil redan spikat och klart!

Hursomhelst, det pratades tidigt om Harry.

Klockrent kändes det som ett tag!
Fast nja ändå!
Harry Ponnert är farligt nära Harry Potter, och det funkar ju inte alls.
Men med Saras efternamn då, då blir det en liten Harry Hedin!
Otäckt nära Harry Houdini. Inte heller så lyckat!
Därmed rök Harry.
Synd, det e ju ett coolt namn.

Vi har prata om Elis länge, Levi inte fullt lika länge. Ett tag fanns Tage och Folke också med i bilden, de är väldigt långt ifrån samma bild idag. Min egen pappa har mest pratat om Hasse, och hyser nått naivt hopp att det skall bli namnvalet varje gång det vankas ett nytt barnbarn, oavsett kön.
Behöver jag säga vad han har som tilltalsnamn!?
Jag själv pratade mycket om Lo och det hade det kunnat bli om inte min storasysters son hetat Leo, lite fånigt att heta nästan samma sak, annars e det väldigt fint!

Men när min fantasi många gånger tröt efter en stunds samtal slutade det oftast med att jag började föreslå saker som Il Duce, Subcomendante eller detta ständigt återkommande Trål. Ibland vara Kebab och Asscrack också kandidater när det började spåra ur fullständigt, då lade vi oftast ner ämnet.

En annan het kandidat var Muja. Men efter att vi gifte oss och Sara bytte namn var det inte lika skoj längre.

Hur låter Muja Ponnert i jämförelse med Muja Hedin. Då missar man liksom hela grejen kändes det som, så där gick det bort!



Nä det fick bli en Otis. (Även om jag precis efter födseln fick för mig att han skulle heta Astor, var fan jag nu fick det ifrån, för det har vi inte ens pratat om tidigare.)

Namnet Otis hade funnits med ett tag och låg rätt högt upp, men att det skulle bli just det tillslut var inte alls självklart från början. Men oj vad det är det idag, och oj vad jag e glad att Sara och jag har gift oss och tagit mitt efternamn, annars kanske vi haft oss en liten helig krigare hos oss idag. En mujahedin, då e Otis rätt jävla mycket smidigare!

Ett namn som vi däremot aldrig pratade om var Leif.

love bombing

Märkligt, gick och handlade lite lunch grejer själv idag, kom på då att det var första gången sedan Otis föddes jag var helt själv och han var inte inom någon meters radie. Eller förresten - sedan jag visste att han fans i huvudtaget, så, sedan jul då ungefär!

Det här med att det händer saker varje dag är verkligen sant, han är mera vaken nu, trygg i bådas famn, mera en person. Och då har det bara gått åtta dagar, så mycket kvar man kan förvänta sig av och uppleva med honom.

Allt känns så Helt fantastiskt. Alla hormoner i omlopp denna vecka har gjort mig super blödig och jag gråter en skvätt varje dag över hur lycklig lottad jag är. Hur mycket jag älskar honom och Albin.

störtskur

Otis är nästan en hel vecka. Så igår fick han sitt första besök, Ellen och hennes föräldrar kom på visit oxh de hade med sig god glass vi kalasade upp.
Man får för sig att de kommer vara supersmå liksom - ett tag - men Ellen kom och bevisade att det går fort att växa upp. Och Otis har ju redan börjat få lite extra under hakan.



Men första gången för saker kommer det att vara himla länge än, så igår var det tex första badet med pappa också, vilket han verkligen gillade.



Idag prommenerade vi till barnpryls butiken vid zinken, från liljeholmen, ville bara ut och göra någonting. Otis sov hela tiden i sin vagn, han gillar att ligga i den, och vaknade inte förens vi var hemma på väg upp för trappen igen. Nu har den luft i hjulen också, lite enklare att styra den då!


Men,jag fick så ont så vi fick lov att åka hem efter att ha fikat för att komma undan en störtskur, köpt en mobil till vagnen med Tummen på och en svindyr ammningströja till mig – behöver ju inte flera sånna i all fall, inte för den prislappen i alla fall. Shit, de kan verkligen dra nytta av att man tror man behöver speciella saker för att man råkar ha läckande bröst!

Otis är lite gul fortfarande, men, det försvinner nog snart, syns nu bara när man fottar honom med blixt, vilket ju inte är så ofta.

Ja, tomatplantorna stannade i växten, det blev inga nya krukor till dem, blev liksom aldrig något tillfälle, men, jag vattnar dem ett tag till tills vi får in någonting annat.

Blodbrist

Idag fick vi ta oss tillbaka till Södertälje Sjukhus och BB+ igen för återbesök och de här testerna som de gör på ens nyfödda. Förstår inte riktigt varför vi fick lov att åka hela vägen dit för att få Otis vägd och se om han hör eller ej, med tanke på att det ju faktiskt tog typ Hela dagen för oss att åka fram och tillbaka, och undersökningen kanske fem minuter.

Otis har fått mammas vener i alla fall och de kunde inte få ut något blod på någon av händerna för pku testet. De (hela två pers) försökte klämma ut lite från under foten i stället, de gjorde några hål och efter mycket om och men fick de ut liiiite blod, men vi får se om det kommer att räcka.



Han har bra hörsel i alla fall (93% ”kom tillbaka”, allt från 70 är godkänt) och äter som han ska då han redan nu är över 4 kilo.

Otis kommer inte behöva tagga när han blir stor i alla fall, känns ju bra, i och med att hissföretaget OTIS har gjort det åt honom. Har ganska snygg logga tycker jag, enklaste enkla.






Och jag då, även om man som förälder kommer i andra hand numera:
Mina magmuskler känns väldigt diffe, hela magen är liksom märkligt mjuk, får börja jobba på den någon dag. Annars gör det mest ont när jag kissar, så jag ska svimma känns det som, hoppas att det går över Snart, men, det säger ju alla att det gör, så det är väll bara att vänta. Men AJ vore det nice om det hände Nu.

Tror inte Albin har några krämpor som resultat av förlossningen, förutom att han inte har snusat sedan dess.

På vägen hem, vid Mariatorget, hittade jag världens finaste skor tror jag, men de var nog världens dyraste också, nog för att jag sparat en massa pengar, men det finns ju liksom gränser! (eller?)

hemma

Här ligger mina killar, klockan är åtta på morgonen och den lille har tydligen inte fattat att han ska vara uppe sedan ottan och amma, skrika och ha sig. Men, det kommer väl, han är ju bara två dagar än så länge.

Efter ett dygn på BB, knappt, åkte vi hem. Förstod liksom inte vad vi skulle hänga kvar där för, inte var för den överkokta fiskens skull i alla fall. Skulle vara för faktumet att jag knappt kan gå (eller sitta för den delen) då, men, tar man det saaaakta så, kommer man ju fram.

Vilken film start det var på förlossningen - kunde inte sova, alls och vankade runt lite, när jag skulle lägga mig i sängen igen, så bara POP – kändes som en vatten ballong gick sönder och så kom det, sprang till toan med vattnet forsandes mellan benen. Och tjejen i telefonen sa ju att vi skulle komma in vid 8, så jag satt mig i badkaret och tog en dusch, tvättade håret och sen, mera vatten, annan färg, hur grumligt får de vara frågade vi oss och ringde igen, och Då, satte verkarna igång.

Så det var två ny duschade blivande föräldrar som kom till förlossningen i Södertälje, var fullt på Huddinge och SÖS. Störde mig lite först men väl där kunde jag inte bry mig mindre, nu hade det startat och det verkar vara med No return eller i alla fall inget, åka hem och vänta läge här inte.

Albin badda de mitt svettiga ansikte mellan verkarna och jag kramlade mig fast vid honom när jag kunde. Fan va löjligt ont det gjorde, precis så ont som alla säger att det gör, när man tror att det inte bara kan göra ondare - så gör det det.

Klockan sju gick Maria på, hennes första dag efter mamma ledigheten, och hon hann inte dricka morgonkaffet - utan från att jag någon timme innan var öppen 2 cm, så var jag nu öppen 7 och en tjugo-trettio minuter efter var det dags att börja krysta. Äntligen. Det var så befriande att få krysta att jag nog gjorde det lite mera än vad som man skulle – ’är du säker på att du har en värk nu?’ frågade hon ett par ggr.

Men, nu är vi hemma, och så här fåniga ser Otis föräldrar ut.

Så var min förlossning av Otis!

Kl 03.00, sittandes på dass och läckandes lätt grönfärgat fostervatten fnissade sig Sara igenom ett telefonsamtal med nån liten tjeja på förlossningen i Huddinge.

- Sov ni några timmar och kom in vid åtta nio tiden sedan, det var hennes råd.

Jo tjena, 15 min senare satte värkarna igång. Inte sådär med lite jämna mellanrum, utan från noll till hundra på en gång, med 3 minuters mellanrum och de menade fullt allvar från början.

Taxichaffisen som fått det delikata uppdraget att ta oss ända till Södertälje tittade skräckslaget, mer på Sara genom backspegeln än på vägen framför sig. Samtidigt projicerades uppenbarligen all hans sin inre oro över omaket att faktiskt riskera ett barns nedkomst just där och då i hans taxibil, med full kraft rakt ner i hans högerfot. Han körde som det gällde livet. (Gjorde det inte det då frågar jag mig själv i skrivande stund!?)

Det var först när jag bedyrade att det inte kommer komma nån bebis på flera timmar än och att han gärna fick sakta ned lite, som han blev lite lugnare och släppte något på gasen. Men hans fortsatt skärrade blickar genom backspegeln på en plågad Sara avslöjade att han inte till fullo köpte mitt lovord. Trotts detta sjönk hastigheten från 140 km/h till 120 km/h och jag orkade inte gnälla mer om det.

Vi skrevs in på förlossningen i Södertälje 04.15, och jag han med att kissa, (jävligt mycket varje gång dessutom), tre eller fyra ggr inom den förste timmen efter ankomsten. Var jag nervös? Nope, jag kissar när jag e grymt fokuserad! (ljög jag, eller ljugde för att Frida också skall första)

Allting gick löjligt fort känns det som nu i efterhand, och även om jag nu bara minns förlossningen som en positiv upplevelse så var det helt klart en pers på flera sätt.
Men äckligt? Nej, inte det minsta!
Obehagligt? Tvärtom!
Mentalt slitsamt? Till viss del, men nja, inte så tufft som jag hade föreställt mig det.
Det största jag varit med om? WORD!!!!!!!!

Visst det vara ibland plågsamt att se hur jävla ont det gjorde när värkarna kom, och hur maktlös och smådum man ibland kände sig, men det visste jag ju sedan innan och det visste Sara också, att så var det ju. Men jag e så sjukt stolt över hur enormt viljestarkt Sara var och som jag visste att hon skulle vara.


Det tog inte ens fem timmar att föda fram Otis, och det var ren och skär vilja hela vägen.
Det blev aldrig någon ryggmärgsbedövning, och den sista timmen ville hon inte ens ha lustgasen, den vara bara i vägen och smakade äckligt sa hon och puttade bort min hand.
Hon togs sig faktiskt tid att ge mig kärleksfulla blickar mellan krystvärkarna på ett sätt som bara hon kan. I det stora hela gick förlossningen bättre än jag nånsin kunnat föreställa mig och kvart i nio kom Otis som då ännu inte hade nått namn.
Han var blå (men inte lika blå som Sara när hon krystade, så blå är inte ens smurfarna, jag blev nästa lite rädd då faktiskt) han hade boxarsnäsa och såg mest ut som Karl-Gustaf Lindstedt, som de flesta nyfödda barn med andra ord.

Men det är min kille och det känns så enormt stort. Jag har hört talas om att folk e lite nervösa i början, lite osäkra på hur man skall klara av det, hur man skall göra och så. Jag har hittills inte känt av detta det minsta. Otis är av mitt kött och blod och jag känner mig definitivt mogen för att vara och ta hand om en del av mig själv, vad e det jag inte skulle klara i detta, det e ju mitt barn, det e klart jag kommer vara den optimala föräldern för honom. Att ta hand om mitt eget barn e för mig det mest naturliga som finns och inget som känns läskigt på nått sätt. Sen att det är ett litet A-barn som kommit till oss behöver vi väl inte ens påtala, han kan redan amma och har också gjort flera tappra försök att sträcka på nacken. Jag vet, visst e det äckligt hur lyckade jag om min vackra fru är just nu.
Men vad fan skall man annars vara när det faktiskt inte behöver vara så svårt alla ggr.










Hälsningar från oss alla tre!

Otis Valter Emanuel Ponnert

kl.08.44 19 augusti 2006 3,935 kg 52 cm

vatten & vin

Var en lite lättare dag idag, sov mycket bättre, himla bra till och med, och behövde bara upp och kissa en enda gång i natt! Undrar om det var för att vi bytte sida på sängen, då vi båda sov bättre.

Så, vi gick och handlade frukost prylar som fattades på morgonen, svalt och skönt ute utan att vara kallt. Efter ett tag drog vi in till Söder för att fixa lite på Albins kontor där de ska röja upp, följde med för att vara lite stöd (städ) hjälp, och för att komma ut lite.

Tanten på bussen frågade hur långt det var kvar, två dagar sägs det sa jag, oj – får jag kanske flytta snabbt på mig då. När hon gick önskade hon lycka till och sa att det bara är hemskt en kort stund om man jämför med hur kul och fantastiskt det blir sen.

Känns som om magen går ner till knäna. Men kicka en i revbenen kan den minsann fortfarande!

Nu ska jag gå och äta mera vattenmelon och vindruvor, som jag äter som om mitt liv hängde på dess existens.

39 v. + 3 da'r

Än så länge tränar den bara, blir hård som en sten stup i kvarten och så springer jag på toa mest hela tiden, tror det betyder att det närmar sig.
Och den är ganska tung, som en vattenmelon på 3 kilo, typ.

Tog oss till Skanstull igår, kände bara att jag fick lov att göra en liten utflykt, trots livmordens träningspass. Så vi handlade lite till alla Tre på hennes, så nu behöver vi inga mera kläder till bebisen i storlek 2-4 månader i alla fall, Albin fick nya jeans och jag en amningstopp.

Imorgon är det tvättdag igen.

11 aug, blev 32

Frukost


Lunch


Middag

Östnora, Haninge

Fick komma ut en bit från stan idag. Micke B var god nog och lånade ut sin bil till oss under dagen och vi drog till en camping med bad...


Hittade en lista på bad vid skärgården på nätet, så vi tog bara ett bland de på den. Östnora en mil söder om Västerhaninge.

Var löjligt varmt i vattnet beroende på att det var super långgrunt. Albin var med och badade två gånger, men det var nog mest för att ge mig sällskap än att han verkligen ville.
Blir nog inte förens vi hamnar i tex. Karibien på mjuka sandstränder och vatten man fortfarande ser botten på vid 30 meter han kommer vara helt nöjd med att bada.

Så vi fick ”fira lite sommar” som Albin säger, dvs, hänga, äta lite picknick, lösa korsord, läsa tindingen, bli lite röd på näsan och så bada då (även om inte det nog hör till hans lista – men till min).

Imorgon kommer mor Lena & P-O och hälsar på lite, fira lite att vi gift oss, så blir man ju 32 imorgon också. Så jag ska strax surfa fram något nice ställe vi kan åka och äta lite sen lunch på.

Efter geting invasionen på sweetnessfesten i helgen gick jag och köpte en sk insektsfälla på indiska här om dagen, Anette tipsade om den, hos henne funkade det utmärkt med öl i den tex. Men jag vet inte, känns som om man bara lockar till sig Flera getingar än innan. Började med jordgubbssaft, vilket funkade super, men var bara det att de drack upp saften och smet ut igen. Så jag tänkte, gäller nog att berusa dem 'lite' så de inte hittar ut igen, så jag körde saft Och 70% absint – och jäklar i min lilla låda vilken fart det blev på dem då. Fullt med döingar är det i den nu och getingarna slogs om att få komma in och smaka.
Man förstår ju var Strindberg fick sitt beteende från nu.

Men, nu har jag låtit den torka ut bara, hänger därute i Olivträdet nu vilket verkar vara det som de är så intresserade av på balkongen, vet inte riktigt varför.

Hade en sy-dag igår, gjorde klart världens största (& tyngsta?) överkast till extra sängen - alldelens öm i händerna och framför allt tummarna idag efter att ha sytt ihop hörnen förhand, fixade en kuvert pouch till datorn och så sydde jag på ett tyg till spjälsängskyddet som var lite väl trist innan.

Nä, ska ta och göra Albin sällskap framför friidrotten tror jag, får se om vi får se den där Johan i final idag eller när det nu lä vara dags…

Antonio Banderas bor på Personnavägen!?

Att på mindre än ett år ha gott från singel, andrahandshyresgäst, barnvagnshatande förvuxen snorunge med ett lika stort ölkonto som matkonto till att vara gift, lägenhetsägare och väldigt snart småbarnsförälder är egentligen helt jävla sjukt. Men frågan är om det ändå inte är mer efterlängtat än otippat.

I ett ögonblick av gemensam fartblindhet spejade jag och Sara faktiskt in ett litet hus på Personnavägen en morgon på väg till mödravårdskollen, och som vi tyckte kunde vara sött att bo i när vi skall ha fler barn senare kanske. Tills vi såg vem grankatten var. Det VAR verkligen Puss, katten från filmen Shrek 2, fast fet som ”bantarbjörn”. Sittandes på arslet som en lite kerub, ömsom läppjade på sin mandom, ömsom kastade han tillsynes nonchalanta men ack så övervakande blickar över sina domäner. Här var det han som bestämde, det var ju helt klart det.

”This street aint big enough for both of us” visade han mer än tydligt med hela sitt kroppsspråk, och jag insåg det omöjliga i att få en plats på hans gata. Inte nu och inte sen.

Men åter till allt som hänt och snart skall hända. Nu firade vi i alla fall av hela skiten igår, allt på en gång. Tillsammans med våra vänner och deras osnutna ungar så blev det en riktigt lyckad kväll. Under festens gång dök det bl.a. upp märkliga plakat som stulits från pridefestivalen. Puja spelade ”världens bästa låtar”, som vanligt då alltså när hon blir lite på örat!? Snart tvååriga Nikita spelade innebandy och var glad som fan åt det. Amazing att hon redan fattat vad man skulle ha en innebandyklubba till! Frida gnällde lite på sitt jobb, Alvaro dök aldrig upp, och vi grabbar snackade lite förlossning. Så kvällen fortlöpte väl rätt så planenligt kan man nog säga. Men det slår en med ens att man plötsligt blivit väldigt mycket mer känslig för alkohol. Redan efter ett glas Cava var jag lite halvskev.

Men jag mös rätt gott där på min plats i soffan ändå, halvblarig som jag var.

För visst e det rätt gött att vara nygift och ha en unge på väg!

Tack till er som var här igår och tack för alla fina presenter!

Tack!

Herr & Fru Ponnert hade en mycket trevlig Sweetnessfest igår, tycker herr & fru i alla fall, alla var där (ja – alla som kunde).



Vi fick väldigt fina inflyttnings – bröllops – födelsedags och snart kommer bebisen presenter!

Tårtfat, limiterad å snygg vas, tekanna, picknick behållare, vin som ska drickas på våran 'gifta-i-fem-årsdag', blommor, Bajen muggar, fina tröjor och bodies till bebisen, presentkort på Cajsa Warg som vi ska köpa härliga godsaker för, köks handduk- tabletter – duk och förklädes sett, dessert receptbok, egyptiska parfym flaskor, Oliv bad & oljset och en litet olivträd (hoppas ja fick med allt nu...).
Allt man kan tänka sig att vi behövde helt enkelt, allt var toppen!

Vi bjöd på väldigt tunn cheesecake, Bossk Brownies, fruktsallad med glass och Cava. Blev en lång dag, som började med en natts dålig sömn för Sara, via bakning, gästerna som började dyka upp strax efter tre, till att de sista gick runt tolv tiden. Då var jag ganska så mör i fötterna och hungrig, blev ju inte så mycket 'riktig' mat under dagen.

Vi fick även nyheten om att Pablo och Sara hade farit in till SÖS för att föda, vilket skrämde upp Albin lite tror jag då de skulle ha dagen efter oss, eller om det var före, hur det nu var - han har nog räknat med att vi minst ska gå till den 19.e, men, kan de redan Nu kan ju det även hända oss.

De fick i alla fall en liten pojke efter elva timmar och kejsarsnitt.

Idag var det varmt igen så vi gick och badade, efter att äntligen fått någon att kickat trasan med, då vi träffade Daniel, Therese & Ellen nere vid vattnet - tog till och med Albin ett dopp!

Arv

Visst har jag väl alltid varit lite klumpig, kan spilla lite och så, men inte som nu. Undrar lite om det är arvet från mormor som nu lever ut, mamma och jag som alltid hittade fläckar på hennes blusar och svor över smulorna på golvet, som hon varken såg eller märkte, eller helt enkelt struntade i.

Ok, nu är det lite längre till bordet än vanligt, det går bara inte att luta sig fram över tallriken, är ju en bebis i vägen, men sitter man och äter middag vill man ju inte ha tallriken under hakan för den saken skull, känns ju lite trist.

Antar att det bara är att vänja sig med fläckar, ett bra tag framöver kommer man ju få fläckar både från sig själv och från den tredje kommande medlemmen i familjen.


Vi äter i alla fall god mat typ varje dag - "Cali style" skulle man nog kunna benämna den. Mycket frukt och grönsaker med fisk eller kött till.



På tal om mat, ska jag gå och köpa oss en fin brödburk som jag såg på Designtorget häromdagen, får bli en dagsutflykt någon dag här framöver. Orkar inte så mycket mera om dagarna, sover massor men blir trött i alla fall. Semester heter det visst.


Nu har jag fått lite mera tips från Chello om ip adresser och det, så ikväll kanske vi lyckas installera wireless routern, så man slipper sitta på golvet framför tv'n och surfa. Axlarna gillar inte riktigt det, även om Albin kan kolla "sitt fotbolls lag" och tv'n samtidigt om kvällarna - fast det går ju framöver med förresten.